Lovis första operation 13 oktober 2014
Måndagen den 13 oktober fickvi ställa klockan tidigt för vi skulle nämligen vara på Drottning Silvias Barnsjukhus i Göteborg redan klockan 6.45. En morgon som blev lite försenad i vanlig ordning, glömde Lovis festis så fick stanna redan i Ljungskile och köpa ny, sedan körde vi lite fel. Men vi hann precis fram i tid, som vi brukar på något konstigt sätt.
Kvällen före skulle vi duscha Lovis tre gånger med en bakteriedödande svamp från topp till tå och noga kring näsa, bakom öron, under armar, ja och såklart handen. Dessa svampar med medel på skulle vi duscha med 6 gånger vid 3 tillfällen. Lovia avskydde dom och det var en hemsk kamp i duschen, men vi tog oss igenom det. La oss i renbäddade sängar och försökte sova så gott vi kunde. Lovis fick, som det hette så fint, svälta. hon fick inte äta längre än till kvällsmaten och hon fick inte dricka efter 06 påmorgonen.
När vi kom fram till sjukhuset på morgonen blev vi varmt välkommnade. En sköterska tog med oss in på ett rum där vi skulle ta på Lovis trollerisalva på handen och i armvecket. Detta för att hon inte skulle känna när de skulle sticka henne senare. En nyvaken tjej som undrade vart hon var gick med på att få salva och fick sedan lite bandage runt för att hon inte skulle pilla uåå det.Sedan fick hon plstra om oss andra som var med.
Sedan var det dags att vänta, vänta på att salvan skulle verka och vänta på vår tur att få komma ner till narkosläkarna. Vi hade fått ett rum vi skulle dela med ett annat barn, men de låg och sov så vi stannade i lekrummet istället för att störa dom. Lovis lekte massor, speciellt med bilhuset.
När trollerisalvan hade gjort sitt och klockan blivit ca 7.40 fick vi gå in till rummet och Lovis fick byta om. Riktigt märkligt att ta på henne dom kläderna men hon var med på noterna och verkade tycka att allt var spännande. Väntade på klockan igen för att den skullebli 08.00 då rullade vi iväg, upp en våning och till operationen. Där fick vi komma in i ett sövningsrum. Lovis ville åka i hennes säng och hade katten, bamse och snutten nära till hands. Hon tyckte det var riktigt roligt att åka i sängen.
I sövningsrummet skulle vi sätta nålen i handen. Alla tog tid på sig. Narkosläkaren lyssnade på hennes lungor. Narkosläkaren och sköterskorna pratade med henne och försökte få allt att vara naturligt. Lovis fick itta på några leksaker och fick precis vad hon ville. Sedan fick hon sitta i mitt knä. Sköterskan tog av bandaget på handen och tog fram sakerna för att sätta dit en nål. De flesta barnen tycker att detta är väldigt otrevligt och många gånger lyckas man inte heller att sätta en nålföre de sövs, då får man söva med mask istället. Men Lovis var helt enastående. Hon rörde inte en fena, hon tyckte det var riktigt spännande och satt bara och tittade när sköterskan satte nålen, första gången blev det fel så hon fick göra på nytt men Lovis bara att och tittade som om det var det mest naturliga i hela världen.
Ann, läkaren som skulle operera Lovis komäven in. Hon pratade med oss om vad och hur hon skulle göra. Hon tittade på handen igen och bestämmde sig ävven för att öppna upp på pekknoppen också, det som var lite osäkert innan. När Ann kände sig klar, Lovis var förbereddoch alla andra på avdelningen gav grönt ljus var det dags för sövningen. Den jobbigaste biten av alltihop. De frågade om Lovis ville lägga sig i sängen igen och det tackar jag för. Hon la sig jätte gott med sin älskade katt, bamse, snutten och de fina hello kitty tofflorna hon fått av sin mormor när hon var så duktig. Hon låg och njöt av uppmärksamheten, alla stod och tittade på henne. Jag, hennes pappa, hennes mormor, läkarna och sköterskorna. Så sprutade de in sovmedisinen i handen och hon tynade bort ganska snabbt. Det var såläskigt och jag grät som bara den. Direkt när hon somnat rullades hon in i nästa rum och vi stod kvar. Så var hon i de andras händer....
När vi gick ut ur rummet möttes man av en annan konstig sak. Hennes säng, därlåg hennes mjukisdjur, filt, tofflorna och nappen men ingen Lovis, det var så overkligt och att vi gick ut precis när de rullade ut sängen från andra hållet då, så typiskt...
Hon blev sövd 8.30 precis. Väntan var sedan lång.Viville inteåka ifrån sjuhuset ifall något skulle hända. Så vi satt nere vid lekterapin i läshörnan och sofforna där. Folk gick fram och tillbaka, in och ut, barn lekte brevid i ett stort skepp och vi satt och löste korsord och kikade på film. Klockan gick och först efter 12 ringde telefonen och Lovis hade kommit till uppvaket. Vi nästan sprang dit. Och det var så skönt att få komm dit och se henne. Där låg hon och sov. Ann, läkaren kom in och pratade med oss om hur allt hade gått. Allt hade gått bra, och nu hade hon gips längst ut på handen och sedan var det lindat, hon gav oss telefonnummer om något skulle hända och en tid för återbesök. En sak hade dock hänt under operationen som de inte kunde förklara riktigt hur, hon hade fått ett stort märke på baksidan överarmen, de ade tagit kort på det och beklagade. De trodde att de skulle försvinna men visste inte riktigt hur det hade kunnat hända.
Sedan vaknade Lovis. Efter en sömn på drygt 4 timmar. Hon vaknade med ett ryck och ville direkt upp till mig, hon hade inga krafter i huvudet och hon var så otroligt tung. Trött och vilsen. Men det var så himla skönt att hålla henne och pussa på henne.
När vi kom upp till avdelningen igen fick Lovis glass och saft. Hon var trött men ville ändå springa iväg, men benen bar henne inte och huvudet orkade inte hon hhålla uppe så vi fick nästan tvångshålla henne för att hon inte skulle skada sigsjälv. Det var ganska jobbigt när hon var så tung. Men medhjälp av lite glass blev hon iaf lite gladare.
På eftermiddagen fick hon första maten, köttbullar med mos, men hon ville inte ha ngon mat utan det blev mest kladd.
Narkosen var ganska trög ut ur kroppen men vi såg på henne att hon blev bättre och bättre. Hon fick i sig vätska och kissade så fick vi åka hem sedan på kvällen. Väldig skönt!
Måste verkligen berömma sjukhuset och all personal. Var enda en. Alla va helt underbara mot oss och mot Lovis. Det tog sig verkligen tid till varje barn och alla verkade inte bara gilla dera jobb utan älskka det!
Har en sån possitiv bild av Drottning Silvias barnsjukhus nu och jag önskar och hoppas att alla föräldrar och barn ska få känna så när de de besöker ett sjukhus.
