Lite av Sandra

 

I slutet av denna vår var vi otroligt lyckliga. Vi plussade än en gång på den där lilla stickan. Gjorde ett par till för att vara riktigt säkrer. Lyckliga och glada kom vi ut med denna fantastiska nyhet att Lovis skulle bli storastyster i Januari. En fantastisk överraskning på min mammas födelsedag och traditionsenligt en nyhet att berätta på midsommar som är liksom vår tid på året. Det var då vi förlovade oss, det var då vi berättade om Lovis, det var då planen för giftemålet skulle vara fast det blev en vecka tidigare av praktiska skäl. Det känndes helt rätt att även få berätta att Lovis skulle bli storasyster denna dag. Och det gjorde vi.

 

 

Men i samband med att min semester började så började det också att blöda. Ringde till sjukvården men fick svaret att det är nog ingen fara, ringde igen och fick samma svar. Pratade med min barnmorska och även hon sa att det är nog ingen fara. Bad om kontrollermen det fick jag inte för det "var nog ingen fara".  Efter 8 dagar med tjat i telefonsamtal om min oro så ringde jag gyn och ljög om att jag hade jätte ont och blödde jätte mycket, endast för att de skulle ta in mig och kolla. Och så blev det. Fick en tid bara ett par timmar senare. Och visst var det som jag befarade. Det såg inte alls bra ut. Men kroppen tog inte riktigt hand om allt själv utan den behövde hjälp att få bort allt. Det diskuterades om piller eller skrapning men de kom fram till att det var bättre för kroppen att prova piller först.

 

Jag var så otroligt ledsen, så otroligt ensam. Blev skickad mellan mottagningarna med tårarna rinnandes längs kinderna, helt ensam, gick fel, fick be om hjälp och tillslut blev jag indragen i ett rum med nån som gav mig ett papper och en massa tabletter. Hon visade i vilken ordning alla skulle tas och bla, bla, bla.. tårarna rann och jag minns inte alls vad hon sa därinne. Men så var det "färdigt" och jag fick åka hem med en massa tabletter, en kallelse på återbesök och ett annat papper med hur jag skulle ta alla dessa piller och smärtstillande. Helt ensam och bara några minuter efter beskedet fick jag gå till bilen, helt ensam med en massa folks stirrande blickar när jag tårarna föll ner från mina knder. När jag kom till bilen brast det och jag satt länge och grät före jag kunde ringa lite och sedan åka igen. 

 

När jag parkerade bilen hemma ringde min barnmorska till mg också. Hon berättade att jag hade urinvägsinfektion och måste ta mig till apoteket omgående och att jg även fått utskrivet profylax jag skulle äta fram till förlossningen som senast. Jag svarade henne att jag skiter blanka fan i det och stryk mig hos er för jag fick precis veta att det lilla livet inom mig precis har dött.

 

På eftermiddagen när det var dags att ta dom där hemska pillren, jag grät och fick så sjukt ont. Ont i många, många timmar och många besök på toaleten med frågor och tankar i huvudet som inte går att beskriva. Så höll det på hade så otroligt ont av och till i över en vecka. Fick ringa in många gånger och det var nära skrapning flera gånger, men de bad mig att försöka stå ut för det är mest skonsamt mot kroppen. Men så fort jag kände att jag inte skulle klara det så skulle jag komma in och få mer hjälp. Efter tre veckor med blödningar fick jag komma tillbaka och kolla igen om allt kommit ut, vilket de hade för jag slutade att blöda samma dag som kontrollen.

 

Detta har varit min "semester" den värsta i mitt liv och egentligen min första sammanhängande. Har inte njutit, har inte fått bada och har mått verkligen piss inom mig från start. Nu lider den mot sitt slut och jag längtar lite till vardagen. Har dock inte fått ladda nåra batterier så får se hur länge man orkar med det fejkade leendet. Eller så blir det kanske bättre. Vi får väl se. Jobbigt som fan är det och besviken på så många som inte kan förstå. Sen kan jag verkligen inte förstå de som gör sånt frivilligt. Att välja bort ett barn som preventivmedel. Det gör så ont. Jag hann verkligen älska detta lilla liv och den lilla mage jag hann att få. Önskar jag någon gång får uppleva en normal graviditet....