Återbesök 17 maj
Den 17 maj var en stor dag för Lovis, då skulle nämligen gipset bort och taggen bort. Absolut inte slutet av denna resa men ett väldigt stort delmål. 5 veckor med gips skulle vara jobbigt för vilken 3åring som helst, ja, säkert för vem som helst. Tycker Lovis varit helt fantastisk! Hon har anpassat sig så himla bra och klagat förvånansvärt lite. Mot slutet så har hon sagt att det kliat väldigt mycket men inte konstigt heller med tanke på att det varit uderbart väder, varit varmt och svettigt därunder.
Sista bilden med gipset i väntrummet :)
Nåja, Sahlgrenska igen. De låg lite efter denna gång så blev mycket väntan. Tur att barnens farmor följde med. Hon fick underhålla Sophie en del. Lite kexmutor som vanligt och vi fick väl prova många leksaker och läst ett par bäcker denna gång. När vi kom in så tog sköterskan av gipset och vi tvättade armen så gott vi kunde då det kliade ännu mer när de tog av. Stiftet, eller taggen som Lovis säger satt ju kvar så vi fick vara försiktiga. Vi fick vänta en bra stund på hennes läkare men tillslut kom hon, med ett par studenter, arbetsteraput och sköterskor så vet jag inte hur många vi var i det lilla rummet.
Här klipper de upp och vi får se den lilla tummen igen.
När läkaren kom så var det full rulle som sagt. Mycket info och frågor från båda håll. Hon kikade på tån och sa att det såg jätte bra ut, jag var orolig för det stora "ärret" men hon sa att det är så tidigt ännu så det kommer dra ihop sig det är ju fortfarande väldigt nyligen operatonen gjordes.Jag skulle fortsätta tejpa upp så länge jag orkade, gärna i 3 månader. Hon berömde mig även för min tejpning. Den var exemplarisk och hon kunde inte göra bättre själv! Då blev jag glad.
Sedan var det lilla tummen igen. Hon sa att allt såg ut enl plan, att hon nu skulle ha en skena tills nästa återbesök om ca 2 månader som skulle skydda den nya lilla benet. Hon förklarade för arbetsteraputen hur den skulle se ut och vara. Sedan tog hon stiftet, bara drog ut det snabbt. Vi försökte få Lovis att tänka på annat men hon ville titta så det fick hon. Till får stora förvåning var stiftet 1,5cm långt!! Shit, hur fick det plats, haha, lilla tummen är ju bara ca 0,5cm lång. Lovis brydde sig inte så mycket om sin tagg mer att det kom en liten droppe blod. Efter ett plåster var hon överlycklig...taggen är borta!!!
När vi sitter där och pratar säger läkaren till Lovis, kan du röra din tumme? Jag hinner tänka, är hon knas i skallen nu eller? I samma veva vickar hon på tummen och jag börjar nästan gråta av glädje.
Så till nästa grej. Nu var det dags att tillverka skenan. Det tog sin lilla tid. Lovis fick sitta och greja med någon leksak och höll upp armen till arbetsterapeuten hela tiden, snäll som ett ljus. Vi diskuterade, provade och korrigerae. Hon gjorde två stycken en liten och en stor, väl provade sedan märkte vi att den lilla var helt obrukbar för den skyddade inget alls. Så det blev den lite större hon fick använda.
