Förlossningsdepression
För några veckor sedan insåg jag, efter att ha sett en bild på migsjälv, efter min förlossning att jag såg verkligen hemsk ut. Visst kan man tycka så om sigsjälv men jag såg verkligen hemsk ut, jag blev rädd för migsjälv. Efter de började jag bläddra upp alla kort som fanns på mig efter förlossningen. Jag blev bara mer rädd. Jag började tänka efter hur jag egentligen mådde efter jag fött barn. Hur allt gick till och vad man gjorde. Jag insåg mer och mer att jag i stort sett glömt allt. Jag minns inte mycket av de som hände när vår lilla dotter kommit till världen. Jag är så glad att jag skrev ner mycket av det.
Jag började läsa, läste om min förlossning, om tiden på BB. Alla missar om hur vi blev bortglömda på röntgen, remisser blev inte ivägskickade som de skulle. Hur vi tog oss hem, hur återbesök och BVC var. Vilka som kom och besökte oss. Det är så fruktansvärt jobbigt men jag minns inte det mesta av allt detta. Jag började prata lite med min man om detta och min mamma. De förklarade för mig att jag var i stort sett helt okontaktbar en lång tid efter vi fått barn.
Jag var ett vrak hela jag. Mina närmsta var oroliga för mig och jag förstod ingenting. Jag minns bara känslan av misslyckande. Klart att jag minns tillbaka på saker när jag läser de jag själv skrev då. Men jag minns mest hur fruktansvärt jobbigt allt var. Inte jobbigt för att ha fått barn utan på det sättet. Hur vi blev behandlade på BB, hur utestänga ur samhället vi kände oss. Att föda ett barn som ser annorlunda ut än mot vad man trodde före var helt otänkbart just då.
Men det jag nu har insett när jag snubblade in på det var att jag var helt klart deprimerad. Jag hade fått en förlossningsdepression. Jag vet inte vad jag kunde gjort annorlunda. Men jag är så tacksa för vissa saker. Mamma som hjälpte till att ringa och var förbannad på vården när vi var bortglömda. Vad hade vi gjort utan min mamma? Bara den grejen. Jag hade aldrig någonsin orkat med det. Alla kommentarer, mejl och telefonsamtal efter jag gått ut med vad som faktiskt hände vid förlossningen. Att vår dotter föddes med en hand, helt otroligt värmande ord fick vi från både kända och okända vänner och bekanta.
Men det som nog hjälpte mig ur alltihop var nog ändå bröllopet. När jag fick pyssla inför bröllopet gick jag in i en annan värld, var stenfokuserad på det jag gjorde. När det äntligen var dags för bröllopet, jag blev så vacker som jag aldrig någonsin kommer bli igen, det fick nog mig att vända blad. Blev ganska sjuk därefter men det var nog då allt släppte. Kände mig älskad igen, kände mig lycklig igen och kunde äntligen börja njuta. Att äntligen vara så glad och vara lyckligt lottad över att föda ett barn med bara en hand. Började så smått känna en stor ära av detta och den äran har bara vuxit sedan dess.
Men det är läskigt detdär när man inser något sådant så långt efter. Och när man inser hur lång tid man var så nedstämd. Frågorna i huvudet rör sig en hel del och jag undrar egentligen hur jag själv inte kunde förstå hur dåligt jag faktiskt mådde då. Att jag inte kunde se eller märka av det. Att ingen lyckades göra något åt det. De försökte visst få mig att prata med någon men jag ville inte. Har absolut inget minne av de.
Hoppas att man inte kommer behöva uppleva detta igen och önskar heller inte att någon annan behöver uppleva detta. Men det är nog inget man kan styra över.
